Mitt ditt eller allas - Flipbook - Sida 9
Katalysator
31
”Det kan tyckas vara självklart att det finns värdiga högtidsrum för
alla högtider, inte bara för begravningar. Det är rimligt om vi vill
11
uppnå jämlika villkor för icke religiösa och religiösa.” Jag läste
stycket i en artikel om sekulära högtidsrum och formuleringen fick
mig att skruva lite på mig. Är det en rättighet? Jag kan förstå hur
det kan vara ett behov men användningen av värdeord som ”självklarhet” och ”rimligt” stipulerar att det skulle vara en rättighet.
Vems ansvar skulle det då vara? Den frågan svarar inte artikelförfattaren på. Han konstaterar bara att just Rik santikvarieämbetet
inte var så sugna på att ta ett sådant ansvar när man på tidigt
2000-tal sökte ny användning för Skeppsholmskyrkan. Rätt eller
fel. Formuleringen fick i alla fall mig att reagera och tänka ett
varv till kring våra behov av att högtidlighålla och av högtidliga
rum för det ändamålet.
Svenska kyrkan förvaltar och tillhandahåller två saker som vi närmast kommit att betrakta som självklara rättigheter. Kulturmiljöerna är
det ena, vårt gemensamma kulturarv, det som är allas. Värdiga lokaler för
begravningsceremonier oavsett trosuppfattning är det andra. Det senare
昀椀nansierat av skattemedel medan kulturmiljöerna till största del 昀椀nansieras och underhålls med medlemmarnas avgifter. Och då är vi tillbaka
till den krassa ekonomiska verklighet, som tvingar Svenska kyrkan att
fundera över vad de skall göra med de kyrkor som är pastoralt övertaliga i
församlingens verksamhet när man inte längre har råd att underhålla dem.
